Hur är man naiv
•
Vem är det som är naiv?
I DN skriver ledarskribenten Lisa Magnusson att hon är trött på tjatet om att ”vi har varit naiva” (oftast uttryckt i samband med att man refererar till flyktingkrisen 2015) och att det är dags att damma av begreppet solidaritet. Det är en fin text, och kanske lite oväntat att den kommer från DN:s ledarredaktion. ”Det finns ingen anledning att be om ursäkt för att man försöker göra gott, det finns ingen anledning att skämmas för att instinkten när folk flyr undan krig är att hjälpa”, skriver hon bland annat.
Samtidigt kan hon inte låta bli att slänga in en liten brasklapp på slutet att vi har nog varit lite naiva ändå, i alla fall när det kommer till integrationen, där hon menar att det inte funnits någon tillräcklig politisk plan.
Det är fint att hon vill ta tillbaka begreppet naivt och göra det till något hedervärt. Samtidigt kan man fråga sig om det verkligen är naivt att vilja hjälpa människor? Naiv betyder, enligt SAOL, ”omedveten som
•
Jag funderar ibland på om jag är naiv, godtrogen eller blåögd. Skulle nog vilja säga att ja, det är jag till viss del. Men jag har sett det både som en bra egenskap och en dålig egenskap. Den biten av den dåliga egenskapen som jag tycker det är har jag försökt skala bort och till viss del har jag ju genom att gå på nitar lärt mig att inte vara det ”för mycket”. Men jag vill inte bli av med allt. För jag ser det också som att det är de egenskaperna som gör att jag har en positiv grundsyn på människor, att jag som utgångspunkt när jag träffar personer tror gott om dem och att de även skall vilja mig väl. Jag utgår från att ingen medvetet vill ljuga för mig eller göra mig illa. Det vill jag inte tappa helt. Samtidigt som jag har insett att det är nödvändigt att vara lite kritisk till det jag hör och ser. Jag kan inte i alla lägen utgå från att det är så som sägs mm. Det finns ju ofta två sidor av myntet och tyvärr så har den egna agendan ibland större fokus hos personer är
•
Krönikör Katarina Barrling: Den svenska naiviteten
Sverige har varit naivt. Det var kontentan när statsministern 2015 kommenterade Sveriges förhållande till terrorismen. Det väckte stor uppmärksamhet, och uttrycket Vi har varit naiva, har blivit bevingat. För några månader sedan kom en förklaring i samma anda. Vi såg inte detta komma, så löd Löfvens förklaring till att grov brottslighet kunnat växa sig stark. Vi såg inte detta komma – också det ett erkännande av naivitet, kan man säga.
Om vi nu antar att statsministerns beskrivningar är ärliga, att det stämmer att det är naivitet som gör att politiska beslutsfattare – av olika kulörer – inte kunnat förutse stora samhällsproblem, trots varnande röster, hur är det möjligt att vara så naiv, på den nivån?
En förklaring ligger i att Sverige uppskattar naivitet. Att vara naiv är i den svenska kulturen något av det finaste man kan vara. En kardinaldygd. Fast då kallar vi det inte naivitet utan tillit. Hög tillit är vår stör