Hur säger man kanske

Innehållet som finns tillgängligt på vår webbplats är resultatet av våra redaktörers dagliga ansträngningar. De arbetar alla mot ett enda mål: att förse dig med rikt innehåll av hög kvalitet. Allt detta är möjligt tack vare de intäkter som genereras av reklam och prenumerationer.

Genom att ge ditt samtycke eller prenumerera stöder du vår redaktions arbete och säkerställer den långsiktiga framtiden för vår webbplats.

Om du redan har köpt en prenumeration, logga in

Svaret är att båda är rätt, om man med rätt menar att de följer någon form av språklig logik. Den som säger kex med mjukt K (det vill säga ”tjeks”) följer den svenska uttalsregeln att K blir mjukt framför mjuk vokal: kärlek, kedja och kittla uttalas alla med mjukt K. Den som säger kex med hårt ”k” följer i stället konventionen att lånord mer eller mindre behåller sitt uttal på originalspråket. Det är därför lånord som kille (från romani) och kiwi (från maori) uttalas med hårt ”k” trots att I är en mjuk vokal.

Själv plöjde jag igenom Kitty-böcker som barn och trodde länge att hon uttalades ”Shitty”. Var det så för den första göteborgaren som fick tag i ett kex? Och i så fall, varför tog det så lång tid för kexen att nå Göteborg att de hann gå från engelskt plural (cakes) till svenskt singular?

Det finns troligare förklaringar. En är att det bara blev så. En annan har att göra med det svenska språkets andra käx, nämligen

•