Hur ser mårdhundens spår
•
Flera säger sig ha sett mårdhund
Flera iakttagelser av vad man tror är mårdhund har kommit från Höga Kustenområdet och man befarar att mårdhunden håller på att etablera sig i länet. Det uppger P4 Västernorrland.
Rolf Lindros, sommarstugeägare på Höga Kusten, är övertygad om att det var en mårdhund som sprang över vägen framför hans bil.
– Vi hade varit och handlat och på vägen hem såg vi ett lurvigt djur som sprang över vägen. Jag är nästan hundra procent säker på att det var en mårdhund, säger han till P4 Västernorrland.
Invasiv art
I Sverige ses mårdhunden som ett skadedjur och betecknas som en invasiv art som har få naturliga fienden. De som finns här har kommit via Finland. Mårdhunden äter stora mängder fåglar och grodor och enligt Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, kan därför fågellivet och groddjuren bli hotade i områden där mårdhunden finns.
Mårdhunden ses även som en spridare av smittor som rabies, rävens dvärgbandmask och hundens dvärgbandmask. Däre
•
Spår
I mårdens (Martes martes) spårstämpel avtecknar sig fem tår. I spåret efter framtassen avtecknas ofta häldynan. Avtrycket av framtassen är 5–7 cm långt. Spåret efter baktassen är något mindre, och avtrycket av hälen syns sällan. Avtrycket av baktassen är således klart kortare, oftast cirka 5 cm långt. Spårstämpeln efter minken, som är av ungefär samma vikt, är mindre. Mårdens tassar är stora i förhållande till djurets storlek. Därför rör den sig mer obehindrat än minken i djup snö. Mårdens fotsula är hårbeklädd vintertid, vilket gör att de enskilda trampdynorna inte avtecknar sig tydligt i spåret. Mården tar sig fram i språng, och använder sig endast sällan av andra gångarter. Gång är ett långsamt sätt att röra sig, och mårddjurens långa kropp och korta ben inte är naturligt anpassade för galopp. I snöig terräng är spåren efter mård nästan utan undantag parspår. Baktassarna stiger exakt i spåren efter framtassarna. Den ena tassen placeras snett framför den andra, och ibland ka
•
Spår
Mårdhunden (Nyctereutes procyonoides) har rund kroppsbyggnad och korta ben. Tassarna är, i synnerhet i förhållande till dess vintervikt, små, och bär inte djuret i lössnö. Tassarna är runda, och spårstämplarna är 4–5 cm långa. Framtassen är något större än baktassen. I synnerhet framtassens trampdynor är radialt placerade och i en symmetrisk cirkel, vilket ger ett mycket nätt intryck. Mårdhunden spretar kraftigt med sina tår, vilket ger spårstämpeln den karakteristiska, runda formen.
Mårdhunden rör sig oftast i gång eller lugn trav. De korta benen skrevar förhållandevis mycket, vilket gör att skrevningen i lugn trav är iögonenfallande stor. Steglängden är cirka en halv meter. I snön stiger baktassen i allmänhet i spårgropen efter framtassen. Spårlöpan ger intrycket av att slingra sig planlöst. Vid snabbare trav kan travsteget vara upp till 80 cm långt, och skrevningen minskar. Mårdhundens travspår bildar emellertid aldrig ett mjukt slingrande pärlband likt rävens.
Typisk